Det är en hel del saker som man måste tänka på om man ska flytta ut på landet, och säkerligen har jag inte tänkt på ens hälften av dem. Men det är alltid två stycken jag återkommer till att vara de två största problemen med att bo på landet.
Internet
Jag använder internet hela tiden, bokstavligt talat. Och hemma har jag Stadsnätet för internet, över 100 megabit hem till huset, så jag är ju bortskämd, men i många fall så behöver jag det i mitt jobb också.På landet finns inte stadsnätet, och att dra stadsnät ut på landet kan kosta hundratusentals kronor, så det är svårt att lägga in i budgeten för ett nytt hus med. Så då är man fast vid 3G-hastigheter, vilket minst sagt skulle vara tråkigt (för att inte säga opålitligt). Men frågan är väl om man skulle låta det bli en helt avgörande faktor, skulle man inte kunna anpassa sig och ändra på sitt internetanvändande så att man skulle klara sig. Jag har ju fet uppkoppling på jobbet med, så att ta med data fram och tillbaka via en portabel hårddisk är ju fullt möjligt.
Barnen
Den andra delen är detta med barnen. Inte barnen i sig, dom skulle nog gilla att bo på landet. Åtminstone till en början. Men problemet är ju att dom på landet inte har några "kompisar på gatan", eller kan cykla till skolan eller något sådant. Man blir ju helt klart avskärmad och det kan leda till tristess för dem. Sedan så kräver dom ju skjuts vart dom än ska, till kompisar, träning, fester, kalas och allt sådant. Inne i stan så kan dom ju mer och mer ta cykeln oavsett vart dom ska, ju äldre dom blir.När man frågar om dom vill bo på landet är svaret alltid ja, men dom tänker ju inte på det på samma sätt. Dom är ju på landet hos mormor och morfar då och då, men att vara där hela tiden är en helt annan sak. Men man ska ju inte vara negativ så klart. Att skjutsa är ju inte hela världen och kompisar kommer ju att komma och hälsa på dem också så klart.
Dumt att oroa sig för mycket, men jobbigt att inse problem i efterhand. Man måste hitta en bra balans helt enkelt!