Jag är verkligen ingen trädgårdsnisse. Inte den där som ständigt har händerna i jorden. Men på något vis så har det de senare åren tilltalat mig att få växter att växa. Jag försökte mig på en kryddträdgård förra sommaren. Jag kom så långt att jag sådde frön som tvärdog pga kärlekslös uppväxt. Jag handlade plantor och satte dem försiktigt och lite nervöst i jorden. Ställde mig sedan att beskåda uppväxten...som uteblev, vad tusan?
I år har jag lagt till ingrediensen tålamod till mina taffliga försök i trädgården och bland krukor och frön. Jag har sått frön, både sådant som ska bli ätbart och vackert att se på. Jag har givit mina plantor kärlek, vatten och vänt på krukorna, planterat om och viskat med ömhet, väx, väx, väx. Och se, mina gurkplantor strävar uppåt och längtar ut. Mitt mål är att göra tsatsiki på en "hemmagjord" gurka. Luktärten växer och jag hoppas på att kunna få känna doften av dess blommor.
Efter peppande ord från en arbetskompis begav jag mig ut i trädgården idag igen. Min kloka vän hade nämligen sagt att man inte ska vara rädd i trädgården, man kan alltid gräva upp och gräva ner på annat ställe igen. Jag har nog mera varit av tanken att en rabatt ska planeras och planteras rätt på en gång. Hennes sätt lät mycket intressantare.
Varje år har jag tittat medlidsamt på vår rabarber som står i för mycket skugga och är liten och tanig. Idag grävde jag upp den och planterade om den på ett soligare ställe. Även löjtnantshjärta grävdes upp, delades och grävdes ner på nytt på två olika ställen. Det känns spännande och lite nervöst. Jag kände mig dock aningens grönare om fingrarna när jag upptäckte att en planta som jag grävde upp i fårhagen förra året lyckats anpassa sig till rabatten och i år vill växa.
"Var inte rädd i trädgården."